.

Jag vet seriöst inte vad mitt problem är men jag blir fan aldrig nöjd. Satt precis och kollade igenom lite inlägg från oktober förra året och konstaterade detta: jag bodde hemma, jag jobbade på jam jam och jag hade en fet resa att se fram emot. Nu bor jag i en egen lägenhet med min pojkvän, pluggar och har INTE en resa att se fram emot. Så okej det är ju ganska logiskt att det är deppigt att man inte har någonting speciellt att se fram emot men att jobba mja jobbar ju fortfarande extra på jam jam men lägger ju ner största delen av min tid på plugget. Vilket fall, minns jag så väl hur jag längtade efter att börja plugga, lära sig nya grejer, träffa nya kompisar och framförallt hitta en utbildning som jag känner passar mig, vilket jag har gjort nu. MEN ändå så är jag liksom inte "så glad som jag blev då av tanken på detta" eller hur man ska säga. Just nu skulle jag tycka det va så jävla skönt att bara jobba men när jag väl gjorde det så var det inte alls så kul? När jag var i Thailand ville jag ha svensk mat efter en månad och nu skulle jag typ göra vad som helst för en tallrik med fried rice. Ni ser..

 

Jag vet inte om det är någon annan som är likadan men det känns som att jag aldrig kan leva i nuet. Antingen tänker jag tillbaka på hur bra någonting har varit eller så går jag och längtar efter någonting som ska hända, det känns som att jag aldrig hinner stanna upp och ta vara på det som jag faktiskt har här och nu. Och det är inte bra. Men nu när jag har kommit till insikt (säger man så? haha) med detta så får jag försöka börja göra det nu. För jag lovar om 5 år kommer jag säkert sitta och ba "åh tänk den tiden när jag pluggade vad nice det var" haha. Ne nu måste jag avsluta här innan jag blir allt för djup.. Godnatt!